Mycket nu
Medium på tv4+ o samtidigt kommer grannen in med boken Den Förlorade Symbolen till mig.
Vad göra liksom. Hade ju varit enkelt att kolla på programmet först o sen läsa, men boken ropar på mig, skiter jag i programmet så kommer TVn stå o ropa på mig...
Ibland önskar jag att jag va ännu mer kvinnlig än jag är så jag kunde titta på tv o läsa en bok samtidigt o hänga med i bägge delar.
......... lång paus i skrivandet.
Fuck the book just nu, jösses vad spännande det blev. Tur dom lägger reklam ibland så man kan andas.
*torkar svetten ur den yra/sugande pannan*
En till jobbig sak nu (om ni inte märkt det innan så är detta lite av ett gnällinlägg) är att jag är så vansinnigt skrivsugen o har inga skumma funderingar att skriva om. Inget spännande som hänt. Inga roliga minnen som dyker..... Vänta lite.....
Kanske kom på en sak.
Detta blir inte bara ett gnällinlägg det blir ett förvirrande inlägg. Jag ska kasta mig från den ena saken till den andra utan sammanhang. Så försök att hänga med nu.
När jag va liten, kanske i 4-5 års åldern så bodde jag hos min mormor en sommar. Hon bodde då i ett litet litet samhälle som heter flötningen o det ligger näst intill precis på gränsen till norge, en bit ovanför Idre.
Minns att varje morgon dukade hon upp med frukost till kanske 18 personer fast vi bara va 3. Varm choklad i en brun kopp, det va alltid skinn på chokladen (blööääää)
Sen bakade vi. Jag hade klut på huvudet o kände mig jätte stor när jag stod vid bakbordet på en stol o knådade.
Sen åt vi fisk. Inte vilken fisk som helst utan gädda. Jag är född äckelmagad ska även tilläggas.
Det finns en si så där 45 miljarder ben i en gädda. Jag döööör på riktigt om jag får ett ben i munnen. Min mormor är född på 1800-talet o då jävlar äter man både ben, fjäll o ögonbrynen på fiskfan.
I mitt barnhuvud så åt vi gädda varje dag. Kanske tillomed flera gånger om dagen, jag ger mig fan på att det va en skvätt gädda i den varma chokladen till frukosten.
Hela livet kretsade runt beniga gäddor.
Jag frågade varje dag vad vi skulle få till middag.
-Fisk, svarade mormor o gav mig onda ögat så jag inte skulle protestera.
Fisk betydde gädda. Gädda, gädda, gädda.
Nu va det ju inte så att vi åt gädda hela tiden, men den lilla verklighet ett barn har så tyckte jag det, där o då.
Samma dag som mamma skulle hämta mig så hade jag varit ute o lekt på gården o mormor ropar att maten är klar. Jag frågar vad det blir.
-Fisk!!!
Där stod jag på gårdsplanen i min blommiga klänning o träskor o fällde en ensam tår. Både för att behöva åka hem (trivdes trots allt hos mormor) o för att behöva tugga gäddben.
På bordet står stekpannan med ett lock på, en kastrull med potatis o en såssnipa med sås.
Jag sätter mig på kanten som va min plats o mormor lyfterpå locket till stekpannan.
Det va fiskpinnar!!!!!!!!
Hallå fattar ni???? F I S K P I N N A R!!!!
Riktig fisk. Ingen sån man fiskar utan en sån som kommer i förpackning från affären.
Då grät jag.
